Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) lanserade nyligen (14/10) rapporten ”Så klarar det svenska jordbruket klimatmålen”. Rapporten ska visa vägen framåt för svenskt jordbruk, men brister på flera punkter.

Rapporten ”Så klarar det svenska jordbruket klimatmålen” är skriven av Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) i samarbete med Kungliga Lantbruksakademien (KSLA) och syftar till att belysa möjligheter och ge rekommendationer för hur svenskt jordbruk kan anpassas för att bidra till klimatmålen. Huvudbudskapet handlar om att svenskt lantbruk ska öka produktiviteten – produktionen av livsmedel och bioenergi – samt genomföra flera åtgärder som syftar till att öka jordbrukets konkurrenskraft.


Bristande utgångspunkt leder fel

Vi tycker det är positivt att IVA och KSLA lyfter frågan om jordbrukets roll i klimatomställningen.  Rapporten pekar på flera intressanta aspekter så som jordbrukets möjligheter till att bidra till ökad kolinlagring och vikten av att svenskt jordbruk blir fossilfritt. Men rapporten brister när det gäller själva utgångspunkten för analysen, som enligt författarna själva fokuserar på svenska territoriella utsläpp, det vill säga utsläpp och upptag inom landets gränser. Importerade insatsvaror som mineralgödsel, kemiska bekämpningsmedel, soja och kalk tas över huvud taget inte med i beräkningen.

Att exkludera importerade insatsvaror från analysen innebär att man ger en missvisande bild av de utsläpp som svensk matproduktion i realiteten genererar. I en kommentar till rapporten skriver Håkan Emilsson, konsult på hållbarhetsbyrån U&WE: ”Det man försöker uppnå på global nivå efter Parisavtalet är ju att få ner de globala utsläppen för att undvika en gemensam tragedi. Då hjälper det inte att vi har låga utsläpp i Sverige som bygger på höga utsläpp för insatsämnen i andra länder. Det bryter mot en av de grundläggande idéerna bakom Generationsmålet; att vi inte ska exportera miljöproblem utomlands eller till kommande generationer.”


Missvisande om jordbrukets klimatavtryck

Vi menar också att rapporten brister i sina försök till att jämföra klimatavtrycket från ekologisk och konventionell odling. Rapportförfattarna använder en ny metod – carbon opportunity cost ­– för att beräkna klimatpåverkan från markanvändning. I korthet innebär metoden att ju mindre mark vi använder till produktion av mat, desto mer mark blir över som kan användas till skog som binder koldioxid. Det här resonemanget kopplas sedan ihop med skördesiffror för två grödor – ärter och vete – i ekologisk och konventionell produktion.

Metoden används varken av IPCC eller FN:s livsmedels- och jordbruksorgan (FAO). Dessutom har det här sättet att räkna kritiserats av Johan Rockström, som menar att det dragits allt för långtgående och generaliserande slutsatser av från artikeln där metoden presenteras. Läs mer om vår kritik av metoden här.


Ekologisk jordbruk är en del av lösningen

Hur det svenska jordbruket ska anpassas för att klara klimatmålen är en komplex fråga. Klimatpåverkan från vår mat behöver minskas på flera sätt. Att äta mindre men bättre kött, helst ekologiskt och naturbeteskött från betande djur som håller ängs- och hagmarker öppna, är viktigt. Därtill är det av stor vikt att minska matsvinnet. I Sverige går i dag en tredjedel av den producerade maten till spillo.

Samtidigt behöver jordbruket bidra till flera andra viktiga hållbarhetsmål så som FN:s globala mål om biologisk mångfald, rent vatten och friska hav. Det ekologiska jordbruket levererar på alla dessa punkter och har en stor möjlighet att bidra till en ökad kolinlagring, vilket bekräftas av rapporten Organic Agriculture and the Sustainable Development Goals. Många ekologiska lantbrukare i Sverige går idag också längre än EU:s regelverk för ekologisk produktion, bland annat genom att följa KRAV:s regler för minskad klimatpåverkan eller använda metoder som agroforestry, odling av perenna grödor och minskad jordbearbetning.