Hur många svenskar känner en bonde, mejerist eller mjölnare? Helt säkert är det betydligt färre i dag än för femtio eller hundra år sedan. Själv brukar jag stoltsera med att både farfar och gammelfarfar var lantbrukare, men egentligen är jag också uppvuxen med att både mjölken, köttet och äggen kommer från affären. Nu har två kriser fått upp våra ögon för dem som ser till att vi får mat på våra tallrikar.

Allt färre konsumenter har en relation till vare sig vårt lantbruk eller vår matproduktion. Det krävdes en extremt varm sommar – torkan 2018 – och en global pandemi för att påminna oss om hur viktigt det är att det finns de som brukar jorden, tar hand om djuren och förädlar det vi lägger på tallriken. Helt plötsligt har ett ord som självförsörjningsgrad dammats av och blivit en angelägenhet, liksom den lokala maten – som allt fler debattörer och beslutsfattare börjat tala sig varma för. Men vad gör maten lokal? Och hur lokal är den svenska maten egentligen?

I dag lägger vi ungefär varannan matkrona på svenska livsmedel. Förutom det som inte kan produceras i Sverige ­– som kaffe, te och citrusfrukter – så är alltså en stor andel av den mat vi äter importerad. Det betyder att det finns gott om utrymme att främja den lokala produktionen.

Det framhålls ofta i debatten att Sverige har en självförsörjningsgrad på ungefär 50 procent, men det verkar inte riktigt stämma när man tänker efter. Vi importerar nämligen en lång rad insatsmedel som konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, drivmedel och djurfoder för att producera den svenska maten.

Självförsörjning “på riktigt” handlar om att slippa importera insatsmedel och djurfoder från andra länder. Och här finns mycket att lära av Sveriges 5000 ekologiska lantbrukare. De använder lokala resurser och arbetar i kretslopp – metoder som både FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, samt FN:s klimatpanel, IPCC, ser som viktiga verktyg för en mer hållbar markanvändning. På köpet får vi då biologisk mångfald, levande jordar, rent vatten, extra god djurhållning och hälsosamma livsmedel.

Svenska konsumenter visar nu mer än någonsin ett engagemang för den lokala ekomaten. Vi ser intresset i det växande antalet gårdsbutiker, lokala matmarknader, REKO-ringar, lådprenumerationer av gräsbeteskött och ekologiska grönsaker. Även butiker – exempelvis Hemköp – spelar en avgörande roll. Genom att erbjuda ett brett sortiment av lokal- och närproducerade ekologiska och KRAV-märkta livsmedel kan dagligvaruhandeln bidra till mindre import av både livsmedel och insatsmedel och främja en mer hållbar produktion.

Vill vi ha en försörjningsförmåga som är värd namnet? Vill vi ha ett hållbart jordbruk i världsklass? I så fall behöver vi fortsätta stötta våra ekolantbrukare och våra ekologiska livsmedelsföretag, särskilt de lokala och småskaliga producenterna som berikar vår matkultur med allt från bröd på kulturspannmål till förädlade baljväxter, charkuterier, hantverksost, äppelmust, öl och mycket annat.

Låt oss se torkan sommaren 2018 och Coronakrisen som påminnelser om att vi behöver återskapa relationen till maten och människorna som ser till att den hamnar på våra bord.

Charlotte Bladh André,
Organic Sweden

Krönikan publicerades ursprungligen i Axfoods rapport Mat 2030.